Brunch på Coyote, äks Brunchen från helvetet
Jag nämnde i gårdagens inlägg att jag skulle behandla vad som kan sägas vara världshistoriens sämsta brunch.
Som bakgrund kan sägas att jag och Virpi var på en grymt bra brunch några söndagar tidigare på Arizona, och Virpi, som har rätt höga krav efter åren i San Diego, var nästan lyrisk. På väg från den brunchen gick vi förbi Coyote på Rörstrandsgatan och tyckte att det lät som ett OK ställe och bestämde oss för att dra ihop en liten brunch där. Brunchen var i slutet av januari eller början av februari, och inlägget är skrivet efter stödorden, därför kan det vara lite hafsigt, allt är dock skrivet i alfabetisk (eller kronologisk ordning, som man skulle kunna hävda att det heter, författarens anm) ordning.
Vi lyckades få med oss Henrik och Karin, samt Martin och Em, vilket var en bedrift, eftersom Martin är lite skeptisk till hela konceptet brunch, och hans tidigare brunchupplevelse varit lite av ett fiasko. Vi visste dock inte vid det här tillfället vad vi hade gett oss in på.
Jag ringde två dagar innan för att boka bord till söndagen i slutet av januari, början av februari, och det var inga som helst problem. I mailväxlingen inför denna händelse försvann ett n ur ämnesraden, vilket gjorde att det var en bruch vi skulle gå på. Redan här borde varningsklockorna ringt!
Virpi, jag, Martin och Em anländer vid 11:30 och går in och blir överväldigade av den mängd personal som inte finns på plats för att ta emot eller hälsa kunder välkomna. Då vi bokat bord ville vi inte bara slå oss ner var som helst. Vi står som byfånar några minuter när äntligen en servitör kommer förbi och säger "Hej", och raskt går vidare. Vi bestämmer oss för att hugga ett bord.
Efter att ha blivit ignorerade ett bra tag till ser vi hur Henrik och Karin kommer strosande för att öppna dörren. Det går dock inte, då den är låst. Vi är dock så gentila att vi släpper in dem, vi har ju även bestämt att vi ska ses.
Efter ytterligare en stund får bordet bredvid kaffe, och servitören tar sin första kontakt med oss och meddelar att han "ligger lite efter", men undrar om vi vill ha kaffe. Vi lägger in vår beställning och är lite nöjda med att äntligen fått kontakt.
Ett toalettbesök visar att toaletten inte har städats eller blivit påfylld med papper sedan dagen innan. Detta löser sig dock genom att gårdagens servetter ligger på golvet.
Dörren står på vid gavel.
10 minuter senare njuter vi av det kaffe som vi snart hoppas få.
En mexikan kommer ut från köket och rättar till flaskorna i baren, sen går han ut genom dörren.
Efter ytterligare ett tag börjar brunchen dukas fram så smått, men inte ett ord från den nervöse servitören.
Dörren står öppen.
Kaffet lyser med sin frånvaro.
Bandet, som nämnts som en trio på affischen, kommer in, bestående av hela två man.
Dörren fortsätter stå öppen i långa omgångar, vilket leder till en inomhustemperatur på ca 13 grader, vilket säkerligen var till för att ge maten rätt temperatur.
Dam vid bordet bredvid klagar, och får hemlig (men jag tjuvlyssnade) information om att de kunde smyga upp och börja ta mat.
Servitören börjar duka om och ha en lång diskussion med gästen om hur de bäst ska möblera för sitt sällskap. Det blir L-format. I sällskap visar det sig att ICA-Ulf är med.
När vi väl står i kön kommer ÄNTLIGEN kaffet. Visserligen iskallt och fel, då cappuccinon som någon beställt saknades.
Förintelsens högtidsdag till ära drar orkestern ett judeskämt.
Mexikanen kommer tillbaka med limpor från ICA.
Brunchen var som ett konstverk, fast målat av någon gravt synskadad. Framdukat var: Ett halvfullt bregottpaket, ost med rejäl skidbacke, kaviar, vilken kom långt senare, i halvfull tub, torrt bröd, som var kvar i påsen, brödkniv fick vi be om, rostbröd fanns, men brödrost fanns icke, 5 såser av olika slag, dock utan förklarande lappar, iskall pastasallad, kalla linser, kall majs, iskalla tomater, delicatokakor i originalförpackning, kylskåpskall dessertost, filmjölkspaket.
Brödrosten kom dock fram ett bra tag senare.
Det utlovade juicebordet fanns där, och det innehöll 3 drycker, troligtvis mixer som var köpta på lokala ICA. Följande rangordning var samtliga vid bordet överens om:
1. Sportdryck (den gamla klassikern)
2. Obestämbar rosa dryck, vattnig, kan vara lychée eller liknande.
3. Obestämbar orange dryck, fullkomligt odrickbar, såg ut lite som multivitamindryck, men smakade om möjligt ännu värre.
Vatten fanns även, i en odiskad juicekaraff. Efter ett tag kommer dagens enda apelsinjuicekaraff fram. ICA-Ulfs bord var närmast och de drack upp all juice.
Dörren återigen öppen.
Andra gäster börjar fråga oss om var servetterna finns.
De som har beställt kaffe ber om mjölk till det kalla kaffet. De som valde latte undrade om de kunde få en latte utan skinn.
Varför ställer de hela tiden upp dörrfanskapet?
Den iskalla maten och det kalla kaffet äts och dricks under en iskall tystnad, blodsockernivåerna var inte höga, så mycket kan sägas. Servitören kanske kände av det och därför hade han valt att inte närma sig vårt bord.
Vid ett toalettbesök konstaterades att toaletten forfarande inte var städad, men att en gigantisk rulle papper ligger ovanpå vattentanken.
Efter en stund får bordet bredvid, de som var på plats innan oss, sina varma tallrikar. Frågan är om detta är special eller om det kommer komma varm mat på bufféen. Svaret kommer snart, då servitören meddelar oss att våra varma tallrikar kommer om 3 minuter. Nästa bord ska dock få vänta 5 minuter.
Efter 10 minuter dyker våra Varma tallrikar upp. De är så varma att servitören använder grytlapp och säger att vi ska vara försiktiga när vi tar emot dem. Alla får denna varning, utom Henrik. Vi är alla glada över att servitören varnade oss, annars hade vi nog fått frostskador, förutom i mitten av tallriken, där den uppnådde temperaturen ljummen.
Denna varma tallrik var en kulinarisk höjdpunkt, den innehöll:
5 köttbullar (troligtvis Euroshopper)
4 skivor kall bacon
1 prinskorv (kall)
1 tredjedels Scans kryddiga (troligtvis Kolbacs, eller vahettere...)
1 bit sötpotatis
1 popper, troligtvis fyllemat kvar från natten besök på Burger King
Torrstekt, men ändå kall, äggröra
2 halva bitar kycklingvinge (här kan ni gissa temperaturen)
1 liten amerikansk pannkaka, eller snarare plätt
Bladpersilja
Det mest fascinerande är att vi under all denna tid inte fått en gnutta informationom att de är försenade, att de gör sitt bästa, eller någon tidsuppfattning, som gör att man kan ta ett beslut om man vill gå nån annanstans. Ingen frågade heller om vi ville ha något att dricka (förutom kaffet), exempelvis öl eller någon drink, vilket är vanligt att man väljer att dricka på bruncher. Det fanns inte heller någon att fråga.
På juicebordet skulle det, enligt deras egen hemsida, finnas Virgin mary, vilken man skulle ha möjlighet att förstärka med lite vodka, för att på så sätt få en Bloody Mary. Den blixtrade med sin frånvaro.
20 minuter efter att vi fått vår varma tallrik fick grannbordet sin.
Återigen står dörren öppen.
Vi fattar ett beslut: Dags att gå!!!
Vi ställer oss vid kassan och börjar invänta möjlighet att betala.
Kyparen går förbi och säger nervöst: Hej!
Vi fortsätter vänta.
Kyparen säger återigen: Hej! och svischar förbi.
Vi återgår till vår väntan och undrar vem det är som hela tiden öppnar dörren, samtidigt som vi borstar frost från ögonbrynen.
Till slut kommer kyparen, och Virpi säger, snällt, men bestämt: Vi vill inte betala fullt pris för det här, det här var verkligen dåligt.
Kyparen verkar lättat andas ut, han hade väl trott att han skulle få en rejäl utskällning, och han säger: Jag förstår, och jag står för det här.
När vi går därifrån känner vi oss, på något sätt, lurade på två timmar av vårt liv. Trots gratis brunch kändes det som att det inte var prisvärt.
Nu kan det vara så att vi kom när de hade en dålig dag och alla i köket var sjuka, men bara en liten information om detta hade gjort att förståelsen hade ökat och att man hade varit nöjd när sakerna dykt upp, men strutstaktiken gjorde att man bara blev irriterad.
På deras forum och recensionssida verkar folk var eld och lågor över deras brunch, och jag vet inte om det beror på att vi var där en dålig dag, eller att folk är nöjda med en brunch för över 200 där det ingår bröd, ost, kaviar, 5 salsor, fil och flingor, samt en varm tallrik med väldigt enkelt hopplock. Kanske har jag höga krav, som förväntar mig mer av en restaurang som utmålar sig som southwesternkrog, det krävs ändå lite mer än mexikanska filtar och en rosa sombrero på väggen. Lusten att äta en middag på stället försvann i alla fall, trots att de hade ett bra utbud av mexikansk öl.
Min recension kom med på deras hemsida, men Emilias blev censurerad, de kanske bara ville ha en dålig recension.
Denna blev publicerad:
Katastrofal brunch, obefintlig information om varför allt var försenat, kallt och torrt (brödet).Osten måste ha kommit ur kylen hemifrån. Kaffet tog 20 minuter från upptagen beställning till servering. Den varma tallriken var ljummen i mitten. Juicebordet var ett skämt, den utlovade Virgin Maryn lyste med sin frånvaro, ersatt av odrickbar nektar från närliggande butik.Allt detta hade kunnat accepteras, om det hade kommit en förklaring eller liknande i början av besöket, men strutstaktiken och bristen på information drar ner betyget rejält. Trots att den stressade servitören bjöd oss på den misslyckade brunchen gick vi därifrån av en känsla av att det inte var prisvärt.
Som bakgrund kan sägas att jag och Virpi var på en grymt bra brunch några söndagar tidigare på Arizona, och Virpi, som har rätt höga krav efter åren i San Diego, var nästan lyrisk. På väg från den brunchen gick vi förbi Coyote på Rörstrandsgatan och tyckte att det lät som ett OK ställe och bestämde oss för att dra ihop en liten brunch där. Brunchen var i slutet av januari eller början av februari, och inlägget är skrivet efter stödorden, därför kan det vara lite hafsigt, allt är dock skrivet i alfabetisk (eller kronologisk ordning, som man skulle kunna hävda att det heter, författarens anm) ordning.
Vi lyckades få med oss Henrik och Karin, samt Martin och Em, vilket var en bedrift, eftersom Martin är lite skeptisk till hela konceptet brunch, och hans tidigare brunchupplevelse varit lite av ett fiasko. Vi visste dock inte vid det här tillfället vad vi hade gett oss in på.
Jag ringde två dagar innan för att boka bord till söndagen i slutet av januari, början av februari, och det var inga som helst problem. I mailväxlingen inför denna händelse försvann ett n ur ämnesraden, vilket gjorde att det var en bruch vi skulle gå på. Redan här borde varningsklockorna ringt!
Virpi, jag, Martin och Em anländer vid 11:30 och går in och blir överväldigade av den mängd personal som inte finns på plats för att ta emot eller hälsa kunder välkomna. Då vi bokat bord ville vi inte bara slå oss ner var som helst. Vi står som byfånar några minuter när äntligen en servitör kommer förbi och säger "Hej", och raskt går vidare. Vi bestämmer oss för att hugga ett bord.
Efter att ha blivit ignorerade ett bra tag till ser vi hur Henrik och Karin kommer strosande för att öppna dörren. Det går dock inte, då den är låst. Vi är dock så gentila att vi släpper in dem, vi har ju även bestämt att vi ska ses.
Efter ytterligare en stund får bordet bredvid kaffe, och servitören tar sin första kontakt med oss och meddelar att han "ligger lite efter", men undrar om vi vill ha kaffe. Vi lägger in vår beställning och är lite nöjda med att äntligen fått kontakt.
Ett toalettbesök visar att toaletten inte har städats eller blivit påfylld med papper sedan dagen innan. Detta löser sig dock genom att gårdagens servetter ligger på golvet.
Dörren står på vid gavel.
10 minuter senare njuter vi av det kaffe som vi snart hoppas få.
En mexikan kommer ut från köket och rättar till flaskorna i baren, sen går han ut genom dörren.
Efter ytterligare ett tag börjar brunchen dukas fram så smått, men inte ett ord från den nervöse servitören.
Dörren står öppen.
Kaffet lyser med sin frånvaro.
Bandet, som nämnts som en trio på affischen, kommer in, bestående av hela två man.
Dörren fortsätter stå öppen i långa omgångar, vilket leder till en inomhustemperatur på ca 13 grader, vilket säkerligen var till för att ge maten rätt temperatur.
Dam vid bordet bredvid klagar, och får hemlig (men jag tjuvlyssnade) information om att de kunde smyga upp och börja ta mat.
Servitören börjar duka om och ha en lång diskussion med gästen om hur de bäst ska möblera för sitt sällskap. Det blir L-format. I sällskap visar det sig att ICA-Ulf är med.
När vi väl står i kön kommer ÄNTLIGEN kaffet. Visserligen iskallt och fel, då cappuccinon som någon beställt saknades.
Förintelsens högtidsdag till ära drar orkestern ett judeskämt.
Mexikanen kommer tillbaka med limpor från ICA.
Brunchen var som ett konstverk, fast målat av någon gravt synskadad. Framdukat var: Ett halvfullt bregottpaket, ost med rejäl skidbacke, kaviar, vilken kom långt senare, i halvfull tub, torrt bröd, som var kvar i påsen, brödkniv fick vi be om, rostbröd fanns, men brödrost fanns icke, 5 såser av olika slag, dock utan förklarande lappar, iskall pastasallad, kalla linser, kall majs, iskalla tomater, delicatokakor i originalförpackning, kylskåpskall dessertost, filmjölkspaket.
Brödrosten kom dock fram ett bra tag senare.
Det utlovade juicebordet fanns där, och det innehöll 3 drycker, troligtvis mixer som var köpta på lokala ICA. Följande rangordning var samtliga vid bordet överens om:
1. Sportdryck (den gamla klassikern)
2. Obestämbar rosa dryck, vattnig, kan vara lychée eller liknande.
3. Obestämbar orange dryck, fullkomligt odrickbar, såg ut lite som multivitamindryck, men smakade om möjligt ännu värre.
Vatten fanns även, i en odiskad juicekaraff. Efter ett tag kommer dagens enda apelsinjuicekaraff fram. ICA-Ulfs bord var närmast och de drack upp all juice.
Dörren återigen öppen.
Andra gäster börjar fråga oss om var servetterna finns.
De som har beställt kaffe ber om mjölk till det kalla kaffet. De som valde latte undrade om de kunde få en latte utan skinn.
Varför ställer de hela tiden upp dörrfanskapet?
Den iskalla maten och det kalla kaffet äts och dricks under en iskall tystnad, blodsockernivåerna var inte höga, så mycket kan sägas. Servitören kanske kände av det och därför hade han valt att inte närma sig vårt bord.
Vid ett toalettbesök konstaterades att toaletten forfarande inte var städad, men att en gigantisk rulle papper ligger ovanpå vattentanken.
Efter en stund får bordet bredvid, de som var på plats innan oss, sina varma tallrikar. Frågan är om detta är special eller om det kommer komma varm mat på bufféen. Svaret kommer snart, då servitören meddelar oss att våra varma tallrikar kommer om 3 minuter. Nästa bord ska dock få vänta 5 minuter.
Efter 10 minuter dyker våra Varma tallrikar upp. De är så varma att servitören använder grytlapp och säger att vi ska vara försiktiga när vi tar emot dem. Alla får denna varning, utom Henrik. Vi är alla glada över att servitören varnade oss, annars hade vi nog fått frostskador, förutom i mitten av tallriken, där den uppnådde temperaturen ljummen.
Denna varma tallrik var en kulinarisk höjdpunkt, den innehöll:
5 köttbullar (troligtvis Euroshopper)
4 skivor kall bacon
1 prinskorv (kall)
1 tredjedels Scans kryddiga (troligtvis Kolbacs, eller vahettere...)
1 bit sötpotatis
1 popper, troligtvis fyllemat kvar från natten besök på Burger King
Torrstekt, men ändå kall, äggröra
2 halva bitar kycklingvinge (här kan ni gissa temperaturen)
1 liten amerikansk pannkaka, eller snarare plätt
Bladpersilja
Det mest fascinerande är att vi under all denna tid inte fått en gnutta informationom att de är försenade, att de gör sitt bästa, eller någon tidsuppfattning, som gör att man kan ta ett beslut om man vill gå nån annanstans. Ingen frågade heller om vi ville ha något att dricka (förutom kaffet), exempelvis öl eller någon drink, vilket är vanligt att man väljer att dricka på bruncher. Det fanns inte heller någon att fråga.
På juicebordet skulle det, enligt deras egen hemsida, finnas Virgin mary, vilken man skulle ha möjlighet att förstärka med lite vodka, för att på så sätt få en Bloody Mary. Den blixtrade med sin frånvaro.
20 minuter efter att vi fått vår varma tallrik fick grannbordet sin.
Återigen står dörren öppen.
Vi fattar ett beslut: Dags att gå!!!
Vi ställer oss vid kassan och börjar invänta möjlighet att betala.
Kyparen går förbi och säger nervöst: Hej!
Vi fortsätter vänta.
Kyparen säger återigen: Hej! och svischar förbi.
Vi återgår till vår väntan och undrar vem det är som hela tiden öppnar dörren, samtidigt som vi borstar frost från ögonbrynen.
Till slut kommer kyparen, och Virpi säger, snällt, men bestämt: Vi vill inte betala fullt pris för det här, det här var verkligen dåligt.
Kyparen verkar lättat andas ut, han hade väl trott att han skulle få en rejäl utskällning, och han säger: Jag förstår, och jag står för det här.
När vi går därifrån känner vi oss, på något sätt, lurade på två timmar av vårt liv. Trots gratis brunch kändes det som att det inte var prisvärt.
Nu kan det vara så att vi kom när de hade en dålig dag och alla i köket var sjuka, men bara en liten information om detta hade gjort att förståelsen hade ökat och att man hade varit nöjd när sakerna dykt upp, men strutstaktiken gjorde att man bara blev irriterad.
På deras forum och recensionssida verkar folk var eld och lågor över deras brunch, och jag vet inte om det beror på att vi var där en dålig dag, eller att folk är nöjda med en brunch för över 200 där det ingår bröd, ost, kaviar, 5 salsor, fil och flingor, samt en varm tallrik med väldigt enkelt hopplock. Kanske har jag höga krav, som förväntar mig mer av en restaurang som utmålar sig som southwesternkrog, det krävs ändå lite mer än mexikanska filtar och en rosa sombrero på väggen. Lusten att äta en middag på stället försvann i alla fall, trots att de hade ett bra utbud av mexikansk öl.
Min recension kom med på deras hemsida, men Emilias blev censurerad, de kanske bara ville ha en dålig recension.
Denna blev publicerad:
Katastrofal brunch, obefintlig information om varför allt var försenat, kallt och torrt (brödet).Osten måste ha kommit ur kylen hemifrån. Kaffet tog 20 minuter från upptagen beställning till servering. Den varma tallriken var ljummen i mitten. Juicebordet var ett skämt, den utlovade Virgin Maryn lyste med sin frånvaro, ersatt av odrickbar nektar från närliggande butik.Allt detta hade kunnat accepteras, om det hade kommit en förklaring eller liknande i början av besöket, men strutstaktiken och bristen på information drar ner betyget rejält. Trots att den stressade servitören bjöd oss på den misslyckade brunchen gick vi därifrån av en känsla av att det inte var prisvärt.
posted by Johan at 14:26
5 Comments:
Ja! Jag hade glömt/förträngt hur det var - men det var verkligen precis så. Tack för att du tog mig tillbaka till Coyote Ugly och bruchen som gud glömde. Underbart.
Em>>
Ja, bruchen som gud glömde vill man minnas.
Jag var där och jag kan intyga att det var så det gick till.
Och jag tackar för att jag därigenom fick lägga till så många nya fördomar om feomenet brunch!
Det stället ska jag definitivt INTE besöka när jag är hemma. Jag är djupt imponerad över att ni faktiskt härdade ut och stannade kvar. Jag hade gått redan efter en kvart under extremt surt muttrande och väl valda ord till personalen. Men det är jag det :)
Även om ni blivit berövade två timmar av era liv har jag fått en stunds fantastisk underhållning.
Ska verkligen se till att undvika stället. Däremot verkar Arizona intressant, ska kolla in så snart vi känner oss mogna att bruncha med bebis i släptåg.
Skicka en kommentar
<< Home