Snäll och blyg
Inleder min lilla redogörelse om vistelsen på landet. Kom ner i onsdags och fick äta världens största lårfilé från kyckling. Föräldrarna hade köpt den i Skåne, och den var större än en ordinär bröstfilé från samma fågel. Katterna trivdes dock fantastiskt bra på landet, och de trivs fortfarande bra, de kommer hem med mina föräldrar. Det första de gjorde när de kom till landet var att springa fram och tillbaka som vettvillingar. Men, vad med fästingar de släpar in. Lyckligtvis är fästingarna där inte fyllda med TBE, Ebola, Fläcktyfus, och allt det där andra.
På landet har det kroppsarbetats, så nu är man ganska så trött i kroppen. Lite massage, kanske?
Nu till två funderingar:
Innan resan till landet fick jag, av två separata tjejer, som stötte på mig (oj, kors i taket), höra att jag var för snäll. Jag är smått förvirrad! Ska man vara snäll och trevlig, eller ska man vara ett svin. De gånger jag har provat att vara nonchalant och lite otrevlig har det gått bra för en kort stund, men i och med att det inte är jag så håller det inte i längden (i mitt fall är väl längden ca 5 minuter). Ska man inte vara snäll?
Blyghet är ett gissel, i alla fall för mig. Senaste kvällarna jag har varit på Rock's har det varit flickor som uppenbarligen har stött på mig. Mitt problem är att jag är så blyg att jag inte vet vad jag ska göra. Hysteriskt jobbigt är vad det är. Vad beror sånt på? Beror det på ordinärt dåligt självförtroende, eller beror det på dåligt självförtroende på grund av punkten ovan? Är den enkla lösningen att jag måste bli rejält tankad när jag ska träffa folk? Jag antar att de vettiga förslagen är många och bättre.
Nu är det sovdags för mig, efter den första blog som skrivits i berusat tillstånd.
Eftersom den skrevs i berusat tillstånd har en del förändringar gjorts i efterhand, tydligen är det svårt att träffa rätt tangenter när man är på lyset.
På landet har det kroppsarbetats, så nu är man ganska så trött i kroppen. Lite massage, kanske?
Nu till två funderingar:
Innan resan till landet fick jag, av två separata tjejer, som stötte på mig (oj, kors i taket), höra att jag var för snäll. Jag är smått förvirrad! Ska man vara snäll och trevlig, eller ska man vara ett svin. De gånger jag har provat att vara nonchalant och lite otrevlig har det gått bra för en kort stund, men i och med att det inte är jag så håller det inte i längden (i mitt fall är väl längden ca 5 minuter). Ska man inte vara snäll?
Blyghet är ett gissel, i alla fall för mig. Senaste kvällarna jag har varit på Rock's har det varit flickor som uppenbarligen har stött på mig. Mitt problem är att jag är så blyg att jag inte vet vad jag ska göra. Hysteriskt jobbigt är vad det är. Vad beror sånt på? Beror det på ordinärt dåligt självförtroende, eller beror det på dåligt självförtroende på grund av punkten ovan? Är den enkla lösningen att jag måste bli rejält tankad när jag ska träffa folk? Jag antar att de vettiga förslagen är många och bättre.
Nu är det sovdags för mig, efter den första blog som skrivits i berusat tillstånd.
Eftersom den skrevs i berusat tillstånd har en del förändringar gjorts i efterhand, tydligen är det svårt att träffa rätt tangenter när man är på lyset.
posted by Johan at 03:30
5 Comments:
Egentligen var det redan avklarat, men jag postar mina tankar här ändå.
Visst tror jag att man kan vara FÖR snäll, i den bemärkelsen att man inte står upp för sig själv och sina åsikter. Men generellt sett tror jag inte på att låtsas vara någon annan än den man är. I slutändan blir det bara fel när man inte kan upprätthålla den image man låtsats ha...
Och kanske viktigast av allt: Om en person faller för en typ av människor som man själv inte är, är det verkligen den typ av person man själv blir intresserad av?
Så, sig själv ska man leva med resten av sitt liv. Den viktigaste människa man bör trivas med är alltså sig själv!
Nä, nu får det vara nog med pseudopsykologiska peppinginlägg! :-)
Jag tycker det är bullshit! Min man tyckte också att han var för snäll. "Jag är som Chandler i Vänner, alla vill bara vara kompis med mig." tyckte han.
Och nu är han lyckligt gift med världens bästa kvinna.
Så är även Chandler, även om det råkar vara med världens näst bästa kvinna.
Så jag tror helt enkelt att världens tredje bästa kvinna (men helt rätt för dig, förstås) kommer förbi en vacker dag. Som gillar snälla karlar.
Troligen måste kvinnorna växa upp lite först, och inse att de där elaka idioterna faktiskt inte kommer att förändras till fantastiska, snälla män genom att de blir tillsammans med dem, utan inse att en snäll man är ett kap.
Tycker jag.
Inte berusad, men något tilltrasslad ändå. Måste bero på att jag 1. inte lyckats hitta mitt headset så jag kan skypa med maken och 2. inte lyckades laga Ivar. Se http://inger.minsajt.nu
Hälsningar,
Inger
För snäll är bra! Hellre för snäll än för elak.
Snällhet är underskattat. Det är bara att köra hårt, Johan.
Kram!
Kan det här vara nåt, kanske?
http://www.adlibris.se/shop/product.asp?isbn=9137128108&mscssid=3Q6MU0EDQP659JWARAXP370A5D4G1DHE
Så du vet om du är snäll eller mesig, menar jag. Snällhet är en underskattat egenskap! Fortsätt vara snäll!
/Inger
Inger, det är precis så jag tolkar snällhet, därför har jag svårt att se hur man kan vara för snäll. För snäll kan man i och för sig vara, exempelvis om man erbjuder sig att hjälpa till med mer än man har tid med.
Johan
Skicka en kommentar
<< Home