Skräck

Glömde, eller snarare förträngde, ju en sak i förra inlägget. I söndags hade jag, det var ju ändå söndag, ångest. Dock var det inte vanlig söndagsångest. Ärligt talat hade jag ingen ångest, var och tränade med Karin och Nico för att sedan ta en öl på Tullen, vid Skanstull. Väl där kom även Virpi förbi. Vi satt och snackade dynga och min historia från Boden drogs upp. Ett tips är att aldrig berätta om ungdomssynder (nåja) för kvinnor. För att återgå till ämnet så fick jag en gnagande känsla av att något hemskt skulle inträffa, och som vanligt hade jag helt rätt, på måndagen var det ju dags att gå till tandläkaren. För er som inte känner mig kan jag meddela att jag har en grym tandläkarskräck. Min tandläkare har dock varit snäll, han är trots allt AIKare, och anställt en ny sköterska som extraknäcker som modell.
Nåväl, på måndagen satt jag och kunde inte koncentrera mig, eftersom jag visste vad som väntade efter lunch.
Kom upp till tandläkaren vid Odenplan, blev inkallad och fick röntga gaddarna och tandläkaren såg nöjd ut (lita aldrig på en tandläkare). De talade lugnande till mig och grötade runt i käften, så jag började faktiskt slappna av lite, ända tills jag hörde orden: Men, här har vi ju ett litet hål. Genast blev min kropp till ett spett, andningen upphörde och mitt grepp om armstöden blev så hårt att knogarna vitnade. Mina pupiller måste ha varit större än en riktig knarkare när jag stirrade upp i lampan. Lite lugnt pratande och sval hand på pannan fick dock igång min andning och jag tror att jag även fick tillbaka pulsen. Sprutan jag fick i käken var ca en halvmeter lång.
Efter sammanlagt 20 minuter hos tandläkaren fick jag notan. 1440 bagis! Man har valt fel karriär.
Resten av dagen tillbringade jag förlamad i halva ansiktet, och dreglandes så fort jag försökte dricka något.
Underbart, verkligen!